Skolverksrapporten som försvann

av Johan Prytz

Johan Prytz skriver om en skolverksrapport, internationella kunskapsmätningar och en betygsutredning.

Det har väl knappast undgått någon skolintresserad person de senaste åren att svenska elever har presterat allt sämre i internationella kunskapsmätningar (PISA, TIMSS och PIRLS). Mätningarna görs i läs- och skrivförståelse, matematik och naturvetenskap, oftast i årskurs åtta eller nio. Mindre känt, kanske, är att internationella kunskapsmätningar har gjorts sedan 1964; då gjordes den första mätningen i matematik. Fram till 1990-talet gjordes mätningarna mer sällan; i matematik var det till exempel cirka 15 år mellan tillfällena. Från cirka 1990 och framåt görs mätningarna med tre års mellanrum.

En fråga av vikt är när försämringarna i dessa kunskapsmätningar började. Svar: i mitten av 1990-talet.

Detta framgår tydligt i en rapport från Skolverket från 2009: Vad påverkar resultaten i svensk grundskola: kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer. Rapporten är författad av forskare och i den sammanställs och analyseras bland annat resultaten från samtliga internationella kunskapsundersökningar som Sverige har deltagit i sedan 1960-talet (s. 60-76). Analyserna sammanfattas på följande vis:

I mycket kort sammanfattning pekar dessa analyser på att den svenska skolan nådde mycket goda resultat fram till mitten av 1990-talet. Ett undantag är matematik, men även inom detta område var resultaten betydligt bättre vid mitten av 1990-talet än vad som tidigare varit fallet. Efter 1995 har resultaten försämrats, och då i synnerhet inom matematik och naturvetenskap.” (s. 75)

Testerna före 1990 är inte helt jämförbara med testerna efter 1990, men i senare bearbetningar där man kompenserat för detta kvarstår den positiva trenden för svensk del fram till 1995. Detta redovisas också i skolverksrapporten från 2009.

Denna rapport och uppgifterna om de svenska skolframgångarna till och med mitten av 1990-talet vill dock en del ledande politiker och forskare inte kännas vid. Det är förståeligt; det skulle nämligen rubba deras cirklar.

När före detta utbildningsministern Jan Björklund föreslog att betyg skulle införas från och med årskurs fyra för att förbättra skolans resultat, så menade Andreas Fejes, professor i vuxenpedagogik, att detta var mot bättre vetande (SvD Brännpunkt, 2014-08-21). Ministern kontrade med bland annat följande:

Fejes har fel. Sverige är ett av de få länder i världen som har prövat en nästan helt betygsfri grundskola under tre decennier. Kunskapsresultaten har under denna period sjunkit oavbrutet.” (SvD Brännpunkt, 2014-08-24)

Javisst, från 1982 gavs inga betyg i årskurs 1-7, men det är först senare som resultaten vänder neråt. Riktigt dåligt blev det först framåt slutet av 1990-talet och början av 00-talet.

Varifrån ministern fick dessa uppgifter anar vi när vi läser den utredning som föregick förslaget om tidigare betyg: En bättre skolstart för alla: bedömning och betyg för progression i lärandet. Utredningen leddes av professorn och tillika överläkaren Martin Ingvar. Han forskar i neurovetenskap. Bistod gjorde bland annat Ann-Kristin Boström, FD i pedagogik och vars forskningsområde är internationell och jämförande pedagogik med inriktning på livslångt lärande, generationsöverskridande lärande och socialt kapital.

Så här inleds kapitlet om betyg och de vetenskapliga argumenten för och emot:

7 Diskussion om betyg och ytterligare forskningsbaserade argument.
Det är inte möjligt att diskutera förändringar i betygssystemet utan att samtidigt spegla den kultur av motstånd mot betyg och kunskapsmätning som haft, och delvis har, stort inflytande på skolans utformning. Motståndet mot betyg är inte bara en svensk företeelse men här har den präglat både debatten och policyn ovanligt länge, under snart fyra decennier. En del svenska debattörer använder internationella data förhållandevis liberalt, utan att överväga deras inferens i svenska förhållanden. Betygssättning är en sambedömning av flera olika komponenter och det kan vara svårt att uppnå fullständig rättvisa och reliabilitet (se ovan) i ett så komplext system. En tydlig observation är dock att frånvaron av betyg i årskurs 1–7 under flera decennier, sammanfaller med en period av snabbt sjunkande elevresultat när det gäller språkförmåga, matematik och problemlösning. Det gäller särskilt i jämförelsen med andra OECD-länder.
” (s. 80)

Utredarna har alltså helt fel när det gäller jämförelsen med andra OECD-länder och sjunkande elevresultat.

Men hur kommer det sig att utbildningsministern och hans handplockade utredare av betyg bortser från att den svenska grundskolan presterade väl i internationella kunskapsmätningar före mitten av 1990-talet? Antagligen för att dessa uppgifter allvarligt undergräver tesen om att betyg har positiva effekter på lärande. De goda resultaten under perioden 1982-1995 tyder ju på att det går att nå goda resultat utan betyg i årskurs 1-7. Det faktum att såväl goda som dåliga resultat erhållits under perioden 1982-2011 med litet inslag av betyg tyder dessutom på betyg inte spelar någon roll för resultaten.

Uppgifterna om de goda resultaten under perioden 1982-1995 strider också mot bilden av grundskolan som en flumskola där kunskap var satt på undantag till förmån för en massa annat. En bild som förfäktats av Björklund och mängd andra politiker och debattörer.

Men om vi nu letar efter annat som sammanfaller med de sjunkande resultaten i de internationella kunskapsmätningarna, så hittar vi det i ovan nämnda betygsutredning. Där framgår det att betyg redan i årskurs 4 inte skulle innebära en stor förändring av rådande system av bedömningspraktiker. Tidigare betyg skulle passa in i ett existerande system med individuella utvecklingsplaner (IUP), skriftliga omdömen, nationella prov i flera ämnen och en strävan efter formativ bedömning. Betygen skulle då ingå i en praktik där lärarna kommunicerar med elever och föräldrar om kunskap och lärande. (s. 37-40)

Införandet av tidigare betyg är alltså en fortsättning på en process där lärarnas bedömningspraktiker har regleras centralt och formaliserats. En process som pågått sedan mitten av 1990-talet, vilket bland annat framgår av utredningen (s. 22-40).

Klagomålen från lärarhåll är många och väl kända och berörs delvis även av utredarna (s. 39); kritiken handlar i allt väsentligt om att den formaliserade bedömningen tar tid och minskar lärarnas möjligheter till förberedelse av undervisning och annat efterarbete.

En tydlig observation, som utredarna inte gör eftersom den positiva trenden under perioden 1980-1995 inte uppmärksammas, är att formaliseringen av bedömningspraktikerna sammanfaller med sjunkande resultat i internationella kunskapsmätningar från mitten av 1990-talet och framåt. Det är till och med så att en ökad grad av formalisering av bedömningspraktikerna tycks sammanfalla med större försämringar mellan de olika testtillfällena.

Då ska vi också komma ihåg att den svenska skolan är rent målstyrd, vilket den har varit sedan mitten av 1990-talet. Mål fanns visserligen i tidigare styrdokument, men där angavs även riktlinjer och rekommendationer för hur lärare skulle undervisa. Det senare finns inte i det nuvarande systemet. Att lärarnas arbete med bedömning har ökat i ett sådant system och dessutom formaliserats och centraliserats är föga förvånande. Tanken är att lärarna själva ska inse vilka metoder som fungerar och inte fungerar allt eftersom de bedömer eleverna mot uppställda mål. Under de senaste 20 åren tycks inte det systemet ha burit frukt om vi ser till de internationella kunskapsmätningarna. Det är kanske till och med så att vi anar en styrnings- och ledningskris i skolan som inte har så mycket att göra med kommunaliseringen av skolan. Det senare brukar av Björklund anges som en orsak till skolans problem.

Att tendenser sammanfaller behöver ju dock inte betyda att det finns ett verkligt orsakssamband. Det bekymmersamma är att utredare och politiker bortser från i sammanhanget helt centrala uppgifter och tendenser som motsäger deras teser. Bara titeln på Skolverkets rapport – Vad påverkar resultaten i svensk grundskola: kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer – borde ha fångat utredarnas intresse. Och det är ju inte så att man struntat blankt i Skolverkets produktioner. Elva verk från myndigheten finns med i referenslistan.

Efter valet har Gustav Fridolin tillträtt som utbildningsminister. I valrörelsen framhöll han och hans parti (miljöpartiet) bland annat att utbildningspolitiken ska baseras på forskning och vetenskap. Det ska bli spännande att följa hur den ambitionen realiseras i framtida utredningar av skolan.

Johan Prytz

FD, lektor i didaktik

Annonser