Svenskundervisningen i utlandet

Fil. dr. Andreas Åkerlund skriver om svenskundervisningen ur ett historiskt perspektiv.

I den statsbudget som nyligen lades fram av den nytillträdda regeringen Löfven finns en skrivelse om att det statliga stödet till svenskundervisningen i utlandet kommer att tas bort (se sidan 291 i den del av budgetpropositionen som handlar om universitet och universitetsforskning). Enligt Anders Lönn, statssekreterare hos högskoleminister Helene Hellmark Knutsson är denna neddragning nödvändig för att få statsbudgeten att gå ihop. Olle Wästberg reagerade mot förslaget med en debattartikel i DN 28/10 där han levererade en rad argument för att stödet borde vara kvar. Svenskundervisning i utlandet, menade Wästberg, handlar om brobyggande och om att studenterna blir ”Sverigeambassadörer”. Det handlar om demokrati, om öppenhet och om internationalisering av den högre utbildningen.

Historiskt sett är några av Wästbergs argument mycket gamla medan andra är av nyare datum. Tanken på att utländska studenter kan ses som Sverigeambassadörer hänger samman med historien om hur den svenska staten kom att överta ett ekonomiskt ansvar för svenskundervisning i utlandet Det är en historia som lika mycket handlar om minoritetspolitik, utrikespolitik, fascism och det kalla kriget som det är en historia om högre utbildning och universitet. Men det handlar inte minst om språkundervisning som medium för att berätta för världen vilka svenskarna är och om hur denna undervisning blir en del av ett lands diplomatiska arsenal.

Språkundervisning i utlandet har sina rötter i europeisk kolonialism och migration. Den fortfarande existerande Alliance Francaise (1883) grundandes som en religiöst och politiskt obunden nationell förening för främjandet av det franska språket i kolonierna och utlandet. Föreningens förste generalsekreterare Pierre Foncin ansåg att den militära erövringen av kolonierna måste följas av en moralisk – en ”conquête morale” som främst innebar att den inhemska befolkningen skulle undervisas i franska. För den tyska föreningen Deutscher Schulverein zur Erhaltung des Deutschtums im Auslande (1881), eller den italienska Società Dante Alighieri (1889) var det dock inte kolonierna som stod i fokus. Istället arbetade man för att upprätt hålla kontakterna mellan de grupper som hade emigrerat och som därmed befann sig utanför den nya nationalstatens gränser. Vid sidan av tidningar riktade mot emigranter var just stöd till undervisning i modersmålet en viktig del av föreningarnas verksamhet. Gemensamt för alla dessa tre föreningar var tanken att språket är nyckeln till den nationella kulturen och identiteten.

Dessa föreningar stod förebild för en svensk förening med liknande mål. Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet grundades 1908 i Göteborg. Målgrupperna var svenskspråkiga minoriteter i Europa, främst i Finland och Estland, men även i Tyskland dit många svenskar emigrerat under 1800-talet i jakt på arbete. Det var först på 1930-talet som föreningen skulle börja stötta verksamhet bland svenskarna i USA i någon större omfattning.

För Riksföreningen var det svenska språket centralt för att bevara den svenska kulturen i utlandet, vilket följande citat ur föreningens tidskrift Allsvensk samling visar:

”Tala blott ditt svenska modersmål så ofta det är möjligt! Tala det alltid i din familj! Älskar du själf dina fäders språk, skola äfven de bland dina familjemedlemmar som ej till äfventyrs kunna det, också småningom lära sig det! Tala Svenska med dina barn! De ha rätt att få lära sina förfäders språk, och detta språk ha rätt till dem. I festligt lag bland landsmän tala aldrig annat språk än svenska! Ingen fest är svensk, om ej det svenska språket ljuder där, offentligt och enskildt. Kom ihåg att språket är den härligaste arfvedel och att det tillhör alla lika – fattige och rike, lärde och olärde, svenskar hemma och svenskar i förskingringen! Det är det stora gemensamma, som inga haf och inga politiska eller sociala gränser kunna splittra eller förinta, om vi själfva vilja vårda och behålla det.” – Allsvensk samling nr 4, 15 februari (1915), s. 6.

Förening stöttade undervisningen i svenska i utlandet genom att ge bidrag till skolor och kulturföreningar. Tidningen Allsvensk samling var som synes ovan även den central för målsättningen i och med att den var på svenska men riktad till utlandsboende.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet bemödade sig även om att stötta undervisningen i svenska språket vid utländska universitet. Anledningen till detta var att ledande personer, främst professorn i klassiska språk vid Göteborgs Högskola, Vilhelm Lundström, såg svenska språket som hotat inom vetenskapen. När fler och fler akademiska alster skrevs på tyska och engelska hotades svenskan som lärt språk. Ett sätt att motverka detta var att främja lektorat i svenska språket vid utländska universitet. Under mellankrigstiden var föreningen mycket aktiv i att samla pengar för svenskundervisningen utomlands och i att agera förmedlar av svenskspråkiga lärare till utländska universitet. För Lundström hade lektorerna i utlandet ett vidare syfte än att bara lära ut språket. De skulle vara representanter för Sverige, svensk kultur och det svenska samhället och han talade om dem som Sveriges kulturattachéer långt innan denna post kom att etableras vid svenska ambassader.

Men staten då? Sanningen är att den svenska staten under mellankrigstiden visade ett mycket litet, för att inte säga obefintligt intresse för svenskundervisningen i utlandet. Samtidigt hade en rad europeiska stater upptäckt att språkundervisning i utlandet var ett effektivt sätt att skapa sympatier bland utlänningar. Det är under perioden mellan världskrigen som det vi kallar offentlig diplomati får en tydligare organisatorisk form.

Offentlig diplomati är aktiviteter som syftar till att påverka utländsk opinion i en för det egna landet positiv riktning. Det handlar om att skapa sympati och förståelse för landets värden och politiska mål. Det är ofta svårt att dra en klar gräns mellan denna form av diplomati och propaganda, men generellt kan man säga att propaganda är mer försöken att rikta åsikter åt ett visst håll, medan offentlig diplomati är allmännare hållen. Under mellankrigstiden etablerade Frankrike och Tyskland speciella enheter inom utrikesförvaltningen som bland annat skulle stödja skolor och språkundervisning i utlandet, ofta i samarbete med de redan nämnda 1800-talsföreningarna. De fascistiska diktaturerna i Italien och Tyskland gjorde sedan den offentliga diplomatin genom språkundervisning till en viktig del av sin utlandspropaganda, vilket i sin tur framkallade en motreaktion från Storbritannien (British Council 1934) och USA (Division of Cultural Relations 1938). I Sverige gjorde den svenske lektorn i Berlin Vilhelm Scharp och professorn i historia i Stockholm, Sven Tunberg år 1930 ett försök att intressera statsmakterna för lektoraten utomlands. Det var först efter det nationalsocialistiska maktövertagandet 1933 och försöken att ersätta Scharp med den svenske nazisten Malte Welin som utrikesdepartementet reagerade och 1935 grundades Upplysningsnämnden som blev embryot till dagens Svenska Institutet, grundat 1945.

Här blir det tydligt att språkundervisning i utlandet går långt utöver ren språkförmedling. Så såg man det åtminstone under 1930-talet. Med undervisningen förmedlas även bilder och uppfattningar om ett land och dess innevånare. Här överförs kunskap om samhället i stort och om vilka värden och uppfattningar som är centrala i detta samhälle. Ofta förstärks även ett positivt intresse för landet ifråga hos de som valt att lära sig språket som blir kapabla att själva inhämta förstahandskunskap från landets egna dagstidningar, litteratur och liknande. Studenterna fungerar sedan i sin tur som multiplikatorer vad gäller kunskap om Sverige – därav Wästbergs definition av dem som ”Sverigeambassadörer”.

Lektorerna i utlandet hade på 1930-talet med andra ord fått en ställning som halvofficiella representanter för Sverige. Fallet Malte Welin visar att utsikterna att denna funktion i Berlin skulle utövas av en aktiv nazist tvingade den svenska staten att bli aktiv och att inrätta en enhet som skulle övervaka och så gott det gick försöka påverka lektoratstillsättningarna i utlandet.

När Svenska Institutet grundades 1945 lades upplysningsnämnden ned och ansvaret för lektorat i svenska språket vid utländska universitet togs över av institutet. Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet (numera Riksföreningen Sverigekontakt) slutade i och med detta att stödja universitetsundervisning och ägnar sig idag åt att stödja vuxenundervisning i utlandet och att anordna folkhögskolekurser i Sverige.

Sedan 1945 har Svenska Institutet, på statligt uppdrag, haft huvudansvaret för lektorat i utlandet. Även om antalet lektorat och stödet till dem har varierat mycket över tid så har deras tillskrivna funktion i mycket varit densamma som under det tidiga 1900-talet.

Först och främst har de en viktig funktion inom den utländska skandinavistiken, det vill säga det akademiska studiet av Skandinavien. Språkkunskaper är av förståeliga skäl av yttersta vikt inom detta studieområde. Det faktum att det finns en levande utländsk skandinavistik är i sig ett tecken på att svenskan, även i utlandet, är ett accepterat akademiskt språk och det är oftast bara med stöd från de skandinaviska länderna språkundervisningen inom dessa akademiska miljöer går att upprätthålla. För att återgå till Wästbergs inlägg betyder detta att internationalisering av den högre utbildningen inte bara betyder att alla ska skriva på engelska. En del av den är faktiskt att upprätthålla svenskan som akademiskt språk, även i utlandet.

Lektorerna har även en representativ funktion. De tillskrivs ofta även nuförtiden en roll som svenska ”kulturattachéer” i utlandet. Viktigt att framhäva här är att denna roll ofta inte är begränsad till universitetet, utan lektorerna samarbetar ofta med svenska ambassader och konsulat, med exportrådet, och så vidare. Här ser man en aspekt av den brobyggande funktion som Wästberg tillskriver lektorerna.

Dessutom tillskrivs även själva undervisningen i svenska även idag en roll som vida överstiger enbart förmedlandet av språkkunskaper, formulerat på följande sätt i SOU 2007:9, Svenskan i världen:

”Att synliggöra svenskan och stärka dess ställning i andra länder bidrar därmed inte bara till de direkta kommunikationerna mellan svenskar och medborgare i dessa länder utan också till förståelse för Sveriges kulturella egenart och de värden, traditioner och sociala mönster som kännetecknar det svenska samhället.” – SOU 2007:9, s. 73.

Inte minst betonandet av värden och sociala mönster har fått ett uppsving på senare tid, nämligen i och med att demokrati och kvinnors rättigheter blivit till svenska biståndsmål. Den bärande tanken här är alltså att vissa värden och kunskap om andra länders värden bäst förmedlas via undervisning i ett lands språk, historia, samhälle och kultur. I sina memoarer beskriver Vilhelm Scharp hur han redan på 1930-talet såg som en av sina främsta uppgifter att via undervisningen om svenska samhällsförhållanden för sina tyska stundeter visa ett ”acceptabelt exempel på demokrati i funktion.” (V. Scharp, Tavernan, Stockholm 1971, s. 77).

Det faktum att någonting har existerat länge är i sig inte ett giltigt argument för att det ska få vara kvar. Kanske har den nuvarande regeringen gjort en analys som indikerar att Sverige inte längre behöver bry sig om huruvida man kan läsa det svenska språket i Berlin, Moskva, Chicago eller Shanghai. Kanske anser man att det är onödigt med ”kulturattachéer” vid runt 200 utländska universitet (2007). Kanske är det bättre att det inte sitter forskare i Tyskland och USA och håller på med runologi, Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött eller den svenska välfärdsstatens framväxt. Den analys som ligger till grund för regeringens beslut vore hur som helst mycket intressant att se.

Ett problem i att analysera offentlig diplomati eller kulturfrämjande åtgärder är att det är mycket svårt att mäta deras direkta nytta. När det gäller undervisningen i svenska förs ofta betydelsen för svenska företag att få tag på svenskspråkig arbetskraft fram. Sanningen är att vi saknar långtidsundersökningar av offentlig diplomati. Ingen har å andra sidan heller på ett övertygande sätt kunnat bevisa kungahusets betydelse för exporten, trots att detta är ett mycket populärt argument för kungahusets bevarande. Vad är det som säger att de tusentals studenter som varje år tar en examen i svenska i utlandet är mindre viktiga för exporten och den positiva bilden av Sverige i utlandet än kungahuset? Och om de båda är lika (o)viktiga bör ju i rimlighetens namn även en stor del av apanaget strykas.

En sak som den svenska staten signalerar genom att dra ned på undervisningen i utlandet är att man inte bryr sig om hur landet uppfattas internationellt. Man vill inte vara med och utöva inflytande över de uppfattningar om Sverige och svenskarna som finns i utlandet. Man kan debattera vad Sverige är, vilka svenskarna är och om och hur nationen bör representeras, det görs dagligen i Sverige. Det som händer i och med regeringens beslut är att man indirekt säger att denna diskussion bara angår de som bor eller vistas i landet. Vad folk därute i världen tänker och tycker om oss, det bryr vi oss inte om.

Beslutet att dra ned på svenskundervisningen i utlandet är bara det sista i en lång rad liknande beslut som i sig är tecken på en större trend. Internationell utbildning, utbyten och språkundervisning är långsamt på väg att försvinna som en del av den svenska offentliga diplomatin vilket på sikt antagligen kommer att få konsekvenser för svensk forskning, svenskt näringsliv och kanske även för Sveriges möjligheter att agera internationellt. Mer om detta kommer i ett senare inlägg på denna blogg.